oroliga kompisar bredvid och förtvivlade föräldrar i telefonen gör att jag gråter på gatan. trillar ihop och ner på asfalten och helvetes jävla fan men det löste ju sig till slut. för ni vet yolo tänk vad fantastiskt det är att leva carpe diem OCH MAN MÅSTE FÖR FAN PRIORITERA 

"jag väntar bara på att du ska ringa mig gråtandes och berätta om leo" 

ja för om jag hade fått bestämma hade det varit 96 eller 66 och oavsett vad skulle jag haft blå ögonskugga och lite för korta klänningar och vi skulle hångla varje vaken stund. 

med luggen uppsatt i turkost glitter ser jag ut som elva men det är varken sött på ett swag gangster gay eller artigt sätt så jag lämnar bunkern och irrar mig vilse på gator jag borde kunna i vilket tillstånd som helst. och istället för att bada i poolen dagen efter somnar jag med kläderna på och vaknar sent fast jag egentligen inte orkar vakna alls. 

trötthet denna konstanta trötthet vad ska det bli av dig hej ja vad ska det bli av mig.