så var det slut med way out west och så här i efterhand ångrar jag mig något fruktansvärt att jag inte köpte biljett till alla dagar. i vilket fall som helst bjöd fredagen på sol fotoautomater världens bästa frida glass grimes håkan kniven sukt efter heta kändisar och snabba kramar av kompisar på vift. de andra dagarna kändes lite hopplösa fastän jag var i sveriges bästa stad, men det kanske var just därför och tanken om att jag faktiskt inte bor där utan istället hundra miljoners mil bort. 

väl hemma räknar jag ner dagar minuter sekunder till 18 stor och stark. städar säljer organiserar och försöker ta vara på varenda stund jag kan med människorna som snart lämnar mig för äventyr. suck. vad ska jag ta mig till utan dem