idag tog jag mitt sista sommarlov någonsin. och jag vet inte varför jag lipar till den blomstertid eller varför en så extremt stor hopplöshet har bosatt sig i mitt bröst, för jag vet ju att jag kommer tillbaka om cirkus tre månader. tillbaka till korridoren klassrummet tryggheten. tillbaka till skolmaten jag alltid förbannar och tillbaka till de där klasskompisarna jag faktiskt älskar. men jag kommer aldrig någonsin komma tillbaka till min bästa mentor på jorden som lämnar oss för fiendeskolan och jag kommer aldrig tillbaka till mina bästisar som om prick en vecka tar studenten. de kommer vara på äventyr medan jag sitter i min trygga korridor och fruktar det som kommer efteråt. för jag är så förbannat avundsjuk, både på dem men också på mig själv. för det enda jag tänker på är "varför ska de få leva när jag bara ska vara här" men också "vad ska de göra när tryggheten inte längre finns kvar". för trots allt mitt hat mot skolan de senaste månaderna så är det min trygga punkt i livet där allt finns. där allt kommer att lösa sig och där det inte gör någonting om man lipar i stolen bredvid sina bästa lärare. för skolan kommer alltid vilja ha dig. hur dum du än är och hur mycket du än lipar och hur ofta du än skolkar från spanskan för att göra någonting annat. det kanske därför det är så överjävla sorgligt när sirenerna blommar och äckligt sentimentalt när den blomstertid sjungs av den ljuvligaste kören ever. kanske är det därför jag inte riktigt vill släppa greppet för skolan är trots allt det enda jag vet om. det enda som faktiskt känns självklart även om jag tvivlar exakt hela tiden. 

och egentligen kan jag inte ens förstå varför jag från ingenstans avgudar skolan mer än glass men jag tror att det är just själva grejen om att gå vidare och lämna någonting bakom sig. är ju förbannat dålig på sånt där. imorgon tar jag i alla fall morgontåget till göteborg och förhoppningsvis så känns allt lite bättre då trots mitt sommarlovsledsna inre. jag ska på håkan, så klart, så krama mig om vi ses där. 

 

 

 

 

igår trillade jag pang boom crash och pladask rakt ner i asfalten. kom hem gråtandes till mormor och mamma som plåstrade och tröstade och gav mig kopiösa mängder med pinnglass. kände mig som ett barn men tänker att det är okej för slår mig aldrig (inte så att det syns i alla fall) och idag gör det så ont att jag inte ens kan sträcka ut armen helt. men antar att det också är okej för skolan är slut om fem små dagar och två rätt stora uppgifter och om en vecka prick åker jag till mina drömmarnas stad för att se mina drömmars man för första gången på nästan två år 

fick mail om att den här kollektionen släpps på tisdag (IMORGON GU TIDEN GÅR SÅ FORT NÄR MAN HAR SKITTRÅKIGT) så bestämde bums efter att jag sett den här filmen att jag faktiskt måste unna mig något i skolavslutningspresent (har en tendens att belöna mig själv med saker som jag inte egentligen förtjänar, men köper ju aldrig något dyrt så vafän) puss och kram

ja. så här blir det när skolhelvetet pressar in sina smutsiga naglar i min hud och håller mig i ett grepp som nästintill är omöjligt att bryta sig loss från. det finns inte så mycket tid till annat än att försöka fånga varje ledig minut med kompisarna som tar studenten om två veckor och lägga sina allra sista pengar på folle och glass för fjärde dagen i rad och ta kvällspromenader med världens bästa granne och gå på temafest och springa barfota mitt i natten utan att frysa det minsta lilla. då går det inte att dokumentera annat än med insta och dagboken är tom sen den femte och det känns som om maj är månaden som är den mest levande hittills. trots regnet som öser ner utanför och ett x antal skoluppgifter som ska vara inlämnade nästa vecka och trots att jag inte hånglar i någon annans säng som för prick ett år sen.

 

leo som gatsby + glitter = död linne