sourcre: ♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

 

 

 

 

 

 

 

 

 

studentdag 1: hade lite för roligt studentdag 2: grät studentdag 3: skulle gissa på en kombo av ovanstående 

kvällens dresscode är vit därav hubba bubba och femtonårsklänning. 

tidigt i torsdags tog jag och lovis tåget till göteborg. första dan var bara så här: strosa runt handla frukost och köpa knäppa solglasögon jag inte kan bestämma mig vad jag tycker om. 

(kanske inte borde stötta mcdonalds som det veggot jag är med alltså ♡ DERAS POMMES ♡ min enda riktiga last här i livet. och hubba bubba då)

andra dagen så vaknade jag upp och var ledsen och sur och arg och trött men lovis fick med mig till naturhistoriska ändå. orkade bara tycka att snäckorna va fina. och dinousarierna (och sen vill man ju köpa precis allt i deras shop men eftersom jag inte är ekonomiskt oberoende så sket det sig)

 

 

 

 

 

sen när vi var färdiga på naturhistoriska vandrade vi ner för linné och på myrorna hittade jag min drömklänning (som jag var skeptisk till först hur kunde jag ens fy skäms) här är halva + märthas födelsedagspresent (hon fyllde 14 igår. jag älskar henne lika mycket som hon älskar niall) 

 

när vi stillat våra konsumentbehov var vi uttråkade så vi ringde in förstärkning i form av johan anton matilda vendela emma och alva. vi åt pizza och drack öl på deras vandrarhem. 

 

 

kolla så gosigt!! e så kär i gbg. här satt vi tills det började bli mörkt för att sen ta bussen hem till pappas dubbelsäng SOM FÖR ÖVRIGT ÄR HIMMELRIKET FÖR SÅ JÄVLA SKÖN. 

 

och dagen efter blev det ju dags för det vi kom hit för. poplinne dog. särskilt bakom andra kravallstaketet så några minuter innan det exploderade hoppade vi försiktigt över och tryckte oss in i det främre publikhavet, fortfarande ledsen dock. ja, sen vet jag inte mer vad jag ska säga förutom att han spelade zigenarliv dreamin (!!!!!!!!!) och att thomas från bob hund sjöng going up the country, fast på svenska. sen avslutades det med fyrverkerier och du är snart där och där någonstans insåg jag hur kär jag fortfarande är. efteråt lipade jag och hittade erik haag. han blev nog förskräckt när jag rödgråten och svettig sprang fram och sa att jag älskade honom, men han skrattade snällt och skakade min hand. sen ville jag bara hem. hem hem hem till kompisar och ligga i sängen och krama otto. 

och hem kom jag ju. efter timmar av försening och bussbyten och trötta ögon axlar armar ben och hungriga magar. hem för att sova några ynka timmar för att sedan dansa och pussas på de första bästa fina studenterna. har sagt det så många gånger men säger det igen: kompisar är det bästa på hela jorden. särskilt mina. 

idag tog jag mitt sista sommarlov någonsin. och jag vet inte varför jag lipar till den blomstertid eller varför en så extremt stor hopplöshet har bosatt sig i mitt bröst, för jag vet ju att jag kommer tillbaka om cirkus tre månader. tillbaka till korridoren klassrummet tryggheten. tillbaka till skolmaten jag alltid förbannar och tillbaka till de där klasskompisarna jag faktiskt älskar. men jag kommer aldrig någonsin komma tillbaka till min bästa mentor på jorden som lämnar oss för fiendeskolan och jag kommer aldrig tillbaka till mina bästisar som om prick en vecka tar studenten. de kommer vara på äventyr medan jag sitter i min trygga korridor och fruktar det som kommer efteråt. för jag är så förbannat avundsjuk, både på dem men också på mig själv. för det enda jag tänker på är "varför ska de få leva när jag bara ska vara här" men också "vad ska de göra när tryggheten inte längre finns kvar". för trots allt mitt hat mot skolan de senaste månaderna så är det min trygga punkt i livet där allt finns. där allt kommer att lösa sig och där det inte gör någonting om man lipar i stolen bredvid sina bästa lärare. för skolan kommer alltid vilja ha dig. hur dum du än är och hur mycket du än lipar och hur ofta du än skolkar från spanskan för att göra någonting annat. det kanske därför det är så överjävla sorgligt när sirenerna blommar och äckligt sentimentalt när den blomstertid sjungs av den ljuvligaste kören ever. kanske är det därför jag inte riktigt vill släppa greppet för skolan är trots allt det enda jag vet om. det enda som faktiskt känns självklart även om jag tvivlar exakt hela tiden. 

och egentligen kan jag inte ens förstå varför jag från ingenstans avgudar skolan mer än glass men jag tror att det är just själva grejen om att gå vidare och lämna någonting bakom sig. är ju förbannat dålig på sånt där. imorgon tar jag i alla fall morgontåget till göteborg och förhoppningsvis så känns allt lite bättre då trots mitt sommarlovsledsna inre. jag ska på håkan, så klart, så krama mig om vi ses där.