here i am just walking around, dying. hostar är trött och äter tredje nektarinen för idag. finns inte så mycket annat att göra, vet inte heller om det finns något annat jag vill göra. mer än att kanske äta mjukglass med håkan eller typ drömma mig bort till new york och lägenhetsvisningar. vill väl bara vara huvudpersonen i en film, fast helst av allt vill jag nog göra den där filmen. eller någonting. bara någonting stort. 

såååå hiiiimlaaaa braaaaaaa döööööör 

 

emmaboda kändes precis som vilken klyschig tonårsfilm som helst. när campet bredvid spelade heroes av bowie på högsta volym grät och skrattade vi samtidigt. sen ramlade vi på precis allt som gick att ramla på. skrattade åt precis allt som gick att skratta åt. ingenting spelade egentligen någon roll för dagen efter var nattens bravader glömda (de finns alltid kvar i hjärtat) och varje morgon var varm och mjuk som mjukosten i den alldeles för knöliga tuben. nutellan smälte och knäckebröden krossades. vattenflaskorna fyllde vi med diverse innehåll och trots sköna snubba överallt och snygga snubbar som var alldeles för långt bort gjorde det ingenting för så länge vi vi vi dansade tillsammans behövde jag ingenting annat alls någonsin (det enda jag kanske behövde var att hångla på en sten i en skog till my heart will go on och sen somna på någon annans liggunderlag). emmaboda. mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig. trots håret som nu ser ut som mögel och kroppen som knappt inte går att röra på. 

 

 

 

så söt att jag får ont i tänderna

lever i en himla håkanbubbla och vet inte riktigt när jag kommer bli normal igen så om några timmar åker jag till emmabodafestivalen för att typ tänka på annat och hångla och va med mina bästisar. ses kanske där hejdå