Mina brunbrända ben är fulla av rivmärken och sönderkliade myggbett, jag har varit blessed med myggen hemma men här tycks de vara överallt. Jag slickar upp fruktjuicen som rinner längs med min handled, det smakar sött från ananasen och salt från havet. Vinden blåser varmt och gör mitt hår trassligt. Tänker att jag kan leva såhär för alltid. Jag dyrkar solen. Avgudar den och låter strålarna slicka min nakna kropp. Blundar och låter mig vaggas till skvalpet av vågorna som slår mot båten. Jag vill aldrig åka hem. 

Lyssnar på soundtracket till Twin Peaks, vet inte varför, för att adda mystik till min annars så tråkiga vardag? Jag hånglar två gånger med en kille som ser ut som min pappa när han var ung och smsar dagen efter att jag bara vill va hans kompis. Laddar ner tinder efteråt, det är kul tills jag bläddrar förbi tio killar jag legat med. Tar bort appen igen, det finns inget som ger mig mer ångest, ingen som får mig att inse hur litet det är här. 

vet inte riktigt varför jag känner att jag vill skriva om igår, men det var som att kroppen äntligen bara... slappna av. jag var at peace, så tacksam att jag va tvungen att säga "guys, I'm so fucking happy right now" en gång i kvarten. man märker hur ens prioriteringar ändras i takt med åldern, hur stolt jag blir när jag bygger ihop min nya säng från ikea helt själv eller hur billigt det är med cherries, brie och ägg på lidl som ligger tio minuter bort från oss. lydia lagar mac n cheese med butternut sqaush till middag, alex springer till hartleys mittemot och köper vin. vi firar hans nya jobb, våra utemöbler och att värmen är kvar och inte har några planer på att försvinna. jag önskar alla dagar kunde vara som igår, at peace. ingen ångest, ingen oro, bara cigg i underkläderna för att grannarna inte är hemma och hopp om att nu fan äntligen är allt som jag vill att det ska vara. 

20 juni
Jag springer hem på lunchen för att jag kan. Passerar nice n naughty, floristen med fikonträd för £49.50 och den där lilla corner shopen som staplar frukt och grönsaker utanför vilket gör att det känns mer som Spanien än gråa England. Vi bor bara en gata ner från havet nu, när det är sol är vattnet turkost. Jag äter pasta med smör för att jag har minus på kontot och drömmer om att köpa stora blombuketter och lyxigt rödvin när jag får lön. Jag är trött men jag är också glad. 

25 juni
Jag är trött och jag är inte glad. Jag har ångest större än havet, det är turkost i solen. Duschar i en timme. Försöker andas men det är svårt när rummet fylls av ånga från det brännande vattnet, tänker att jag borde sluta duscha så varmt. Varför ska det alltid krävas att någon slutar vara intresserad för att jag ska börja bry mig, varför kan jag inte bara tycka om när någon tycker om mig. 

Syrenen blommar och gör att hela gatan utanför mitt hus doftar skolavslutning, vita klänningar och föräldrar som bråkar i bilen utan aircon. Solen har precis gått upp, det är tyst som vanligt när jag går till jobbet. 

Muminpappan vände sig mot sin familj och sa, "jag tror vi klarar oss". "Naturligtvis klarar vi oss" svara Muminmamman, "jag sitter här och väntar på vårt nya hem, de är ba skurkar de går illa för". "Säg inte det" utbrast homsan, "jag känner skurkar som aldrig är med om nånting farligt". "Så tråkigt de stackarna måste ha" sa Muminmamman förvånad.

Vi har lagt en security deposit på ett nytt litet hus, om tre veckor flyttar vi. Jag känner mig som muminmamman, sitter här och väntar på mitt nya hem. Det är bara skurkar det går illa för och jag är ingen skurk, i alla fall inte längre.