tisdag 12 september 2017

Ångest 12 september 

Är någon slags fantast när det kommer till lakan. Om det va rimligt att spendera £100 i månaden på lakan och örngott hade jag gjort det men jag lyckas alltid stoppa mig själv precis innan jag klickar på proceed payment. Det känns som att när jag var liten spenderade jag så mycket tid inne i lakanen. Jag har minnen av korta sekvenser inuti ljusa lakan, hur jag desperat försöker vända ett täcke som knölat ihop sig eller hamnat på tvären. Jag och mina syskon brukade alltid få somna till en film i mammas och pappas rum. När pappa bäddade ner oss tog han alltid tag i änden av täcket, lyfte upp det och släppte ner det så vi hamnade under. Minns fortfarande hur det kändes när täcket nådde ansiktet och allt blev mörkt för några sekunder. Luften mellan sängen, min lillebror, lillasyster, jag, och täcket. Kanske är det av nostalgiska skäl. Kanske är det av estetiska. Kanske jag bara älskar min säng. Killen jag dejtar köpte ett set linnélakan med örngott till mig i födelsedagspresent. Det är den dyraste presenten jag fått från någon jag inte är släkt med. Han sa "jag vet hur mycket du tjatat om dessa" och jag var tvungen att gömma händerna i ansiktet för att jag inte kunde se på honom. Efteråt skämtade han och sa att han förmodligen uppmuntrat till en sån dyr vana vilket är delvis sant men jag bryr mig inte. 

Det är soligt ute. Jag önskar att det regna så jag slapp flytta på mig. Har legat på golvet i en timme och stirrar upp i taket. Konstaterat att mitt rum behöver tre lager ny färg. Om jag hade haft ork hade jag gjort det själv men vad är meningen med att fixa något som ändå är temporärt. Allt här tycks vara temporärt. Jag hatar det. 

fredag 21 juli 2017

Jag går och lägger mig innan solen har gått ner medan Alex och Lydia klubbar i Ibiza med Paris Hilton. Det enda lyxiga som händer i mitt liv är väntan på ett Amex platinum.

Embrace your shyness! Cry in public! Have big big feelings! Be a mess!

Väggen bakom mig glittrar. Han gråter så mycket att det bildas en pöl på min axel. Jag vet inte hur jag ska trösta så jag bara står där. Han pillar på nagelbanden tills de blir blodiga och först då slår jag bort hans händer.

Dating a Leo means that 50% of your time you will be dominated, but in a fun way.

Har trampat i hundbajs två gånger på en vecka. Är det såhär tråkigt det ska va? tänker jag när stannar inne för tredje kvällen i rad.

"I couldn't help but wonder, has fear of being alone raised the bar on faking? Are we faking more than orgasms? Was Charlotte right? Does women just want to be rescued?" 

torsdag 8 juni 2017

Jag ligger nyduschad i sängen och mina händer är klibbiga av saft från det halva kilot flat peaches jag köpte på TAJ efter jobbet. Allt i mataffären är gott såhär års och vinden fläktar varmt från mitt vidöppna fönster. Maj har varit en känslomässig storm, jag har haft blandade känslor av värdelöshet och INGEN VINNER ÖVER MIG. Tårar skrik och bråk. Ett kärleksastro som tycktes stämma: 

Week of 4/30 in Leo: Love is coming toward you in three directions. One you know. Another you've always wanted. A new one, a very new one... 
 

























Men också har det varit så himla mycket kul. Skratt skrik och lycka. Hångel sena klubbkvällar. Strandhäng och en längtan efter en obrydd teenage-sommar med tjejgäng och killar i bandtröjor. Älskar att bo här när det är varmt, det är som med värmen kommer kärleken och kärleken övervinner allt. 

Skulle väl bara skriva det. Säga hej jag lever trots all skit i världen. Imorgon åker jag till Sverige och träffar min familj för första gången på mer än ett halvår och AAAA! Ni förstår inte min hemlängtan. 
 

torsdag 27 april 2017

Jag försöker känna efter hur det känns när vi hånglar och äter svenskt lösgodis i sängen. Jag har inga trosor på mig och hans tunga smakar surt och sött, lite som en aperol spritz. Klockan är inte ens åtta men ändå är vi båda helt slut. Vi sätter på howl's moving castle, han somnar på mitt bröst innan den ens börjat. Det brukar alltid vara jag som somnar först så jag har aldrig lagt märke till ljuden han gör, precis innan han glider in i djupsömn. Små ynka stön, precis som jag kan tänka mig att jag låter precis innan jag somnar. Jag klappar honom försiktigt på huvudet och lägger hans borstade hår bakom örat. Det känns bra och det känns fint, men framförallt känns det så himla tryggt. 

söndag 16 april 2017

Livet är kul, på dagar jag mår lika strålande som solen och energin är på topp. Men så fort det börjar kännas lite dåligt i kroppen är det som att det inte finns något stopp och istället blir allt avgrundsdjupt. Vill inte festa längre. Vill helst stanna hemma och stirra i väggen. Orkar inte befinna mig med en stor grupp människor och är konstant livrädd för att alla ska tycka att jag är tråkig. Jag önskar att samma peppighet jag haft förut fanns kvar i mig men det gör den inte. Jag är så trött. Jag orkar ingenting. Jag överanalyserar konversationer och går igenom dagen i mitt huvud gång på gång på gång för att hitta fel jag sagt eller gjort. Hör av mig för lite eller för mycket. Vill inte tynga ner någon med min skit, oro och konstanta magont och tvivel på mig själv. Jag vet innerst inne att allt detta pågår inne i mitt huvud men det är så obegripligt svårt att greppa och acceptera vad som känns fel. Går omkring med gråten i halsen tjugofyra av dagens timmar och är rädd att om någon utomstående ska fråga hur jag mår, att det ska brista helt och att jag inte ska sluta gråta. Jag saknar min familj och mina kompisar så mycket att det inte finns. Vill ligga i en mjuk säng i ett rum med vidöppna dörrar där det blåser in varma vindar tills det går över. Jag orkar inte må såhär, hatar mig själv för att jag mår såhär. Vill vara sprudlande och kul som förut men det går inte nu. Jag måste få vila lite bara, sen lovar jag att det ska bli som förut.