vet inte riktigt varför jag känner att jag vill skriva om igår, men det var som att kroppen äntligen bara... slappna av. jag var at peace, så tacksam att jag va tvungen att säga "guys, I'm so fucking happy right now" en gång i kvarten. man märker hur ens prioriteringar ändras i takt med åldern, hur stolt jag blir när jag bygger ihop min nya säng från ikea helt själv eller hur billigt det är med cherries, brie och ägg på lidl som ligger tio minuter bort från oss. lydia lagar mac n cheese med butternut sqaush till middag, alex springer till hartleys mittemot och köper vin. vi firar hans nya jobb, våra utemöbler och att värmen är kvar och inte har några planer på att försvinna. jag önskar alla dagar kunde vara som igår, at peace. ingen ångest, ingen oro, bara cigg i underkläderna för att grannarna inte är hemma och hopp om att nu fan äntligen är allt som jag vill att det ska vara. 

20 juni
Jag springer hem på lunchen för att jag kan. Passerar nice n naughty, floristen med fikonträd för £49.50 och den där lilla corner shopen som staplar frukt och grönsaker utanför vilket gör att det känns mer som Spanien än gråa England. Vi bor bara en gata ner från havet nu, när det är sol är vattnet turkost. Jag äter pasta med smör för att jag har minus på kontot och drömmer om att köpa stora blombuketter och lyxigt rödvin när jag får lön. Jag är trött men jag är också glad. 

25 juni
Jag är trött och jag är inte glad. Jag har ångest större än havet, det är turkost i solen. Duschar i en timme. Försöker andas men det är svårt när rummet fylls av ånga från det brännande vattnet, tänker att jag borde sluta duscha så varmt. Varför ska det alltid krävas att någon slutar vara intresserad för att jag ska börja bry mig, varför kan jag inte bara tycka om när någon tycker om mig.