nu är jag hemma i mitt rum i huset i staden som alltid sover och som jag inte alls tycker särskilt mycket om. lite så här har veckan med skräckfilmsbarnet sett ut (skyller mitt extremt dåliga fotande på att jag har haft fullt upp med att LEVA OCH ANDAS STOCKHOLMSLUFT). mest har vi åkt tunnelbana och fikat och dansat och gått i ösregn och spenderat allahelgonaeftermiddagen med spöken och somnat till alice i underlandet och ätit glass varje dag och trösttittat på amelie istället för att gå på halloweenfest och skrattat och pussats och kramats och gosat och allt som är värt att göra. 

så helt plötsligt blev det söndag och på bussen hem trodde jag att jag skulle dö dö dö för inte alls ville jag komma hem till 30 kronors nattbuss och till människor jag inte alls tål. klarar liksom inte av detta jävla mönster jag har hamnat i med samma människor på samma fester v a r e n d a j ä v l a h e l g. behöver spänning och äventyr och nya ansikten att utforska och okända namn att lägga på minnet. behöver en stad där det existerar mer än sju rulltrappor och där man inte behöver vänta på bussen i en evighet och där söndagarna är levande. där allt och alla är levande. där jag är levande. ge mig något som tar mig någonstans liksom. var som helst. jag orkar bara inte vara kvar här och vandra samma gator jag gjort i sjutton förbannade år.