mitt i all ångest och uppsatsskrivande ringer mamma och säger att hon är här. klockan halv ett andades hon världen, 51 cm lång och frisk och helt perfekt. efteråt låg jag på golvet och grät lyckotårar för kan knappt förstå att denna lilla människa som har små delar av mitt dna finns på riktigt. en bebiskusin viktigare än något annat på jorden och sally ska hon heta och på lördag får jag hålla henne för första gången!!! är så fruktansvärt känslofylld och har älskat henne sen dagen jag visste hon skulle komma och nu finns hon som bakgrundsbild på min mobil och jag får tårar i ögonen varje gång jag tittar på henne. holy macarony.