rastlösheten försvinner inte trots att sommaren och äventyren är slut. istället kommer den smygandes. blir större och starkare för varje dag som går och att vara hemma utan någon annan i mer än två timmar är outhärdligt. jag borde ta mig tid till att ligga ner. läsa en bok titta på en film stirra i taket men så fort ingenting händer spritter det i kroppen och det är omöjligt att fokusera och omöjligt att vara still. så fort ingen annan är nära går det inte att slappna av. 

vi kommer fram till att denna sommaren har varit den bästa i våra liv och det gör ont i varenda del av min kropp när jag tänker på att den aldrig kommer tillbaka. jag borde vara tacksam för livet och turen, tänka på framtiden och att hela världen ligger framför mina fötter. men det är svårt när de jag älskar mest försvinner ifrån mig och jag förtränger tanken på en framtid eftersom jag är osäker på hur jag vill få den att se ut. jag orkar inte packa ner mitt rum och jag orkar inte svara på frågorna som jämt frågas. jag vill aldrig bli vuxen och jag vill aldrig ta ansvar. jag gråter varje dag för att jag är livrädd för att bli lämnad. jag vet inte vad som händer i min kropp men jag vet att det inte är bra att jämt känna en känsla av hopplöshet. 

det här är den bästa tiden i mitt liv. och nu är den slut. 

UPDATE EFTER EN LÅNG PROMENAD INNEHÅLLANDE SPRING OCH SKRIK OCH TÅRAR  

det är ingen mening att stressa iväg. livet städerna dofterna smakerna äventyren finns kvar om ett halvår och än ska jag inte dö. det finns tid till att göra vad jag vill trots att det kanske känns hopplöst nu. för här finns det en person som jag vill sova med varje natt och det finns en bästis i huset bredvid. det finns filmer att se och efterfester att gå på. historier att skriva och historier att hitta på. sprit i kylskåpet och öl bland mina underkläder. och viktigast är att luften här faktiskt går att andas även om jag tvivlar varenda jävla dag.