Livet är kul, på dagar jag mår lika strålande som solen och energin är på topp. Men så fort det börjar kännas lite dåligt i kroppen är det som att det inte finns något stopp och istället blir allt avgrundsdjupt. Vill inte festa längre. Vill helst stanna hemma och stirra i väggen. Orkar inte befinna mig med en stor grupp människor och är konstant livrädd för att alla ska tycka att jag är tråkig. Jag önskar att samma peppighet jag haft förut fanns kvar i mig men det gör den inte. Jag är så trött. Jag orkar ingenting. Jag överanalyserar konversationer och går igenom dagen i mitt huvud gång på gång på gång för att hitta fel jag sagt eller gjort. Hör av mig för lite eller för mycket. Vill inte tynga ner någon med min skit, oro och konstanta magont och tvivel på mig själv. Jag vet innerst inne att allt detta pågår inne i mitt huvud men det är så obegripligt svårt att greppa och acceptera vad som känns fel. Går omkring med gråten i halsen tjugofyra av dagens timmar och är rädd att om någon utomstående ska fråga hur jag mår, att det ska brista helt och att jag inte ska sluta gråta. Jag saknar min familj och mina kompisar så mycket att det inte finns. Vill ligga i en mjuk säng i ett rum med vidöppna dörrar där det blåser in varma vindar tills det går över. Jag orkar inte må såhär, hatar mig själv för att jag mår såhär. Vill vara sprudlande och kul som förut men det går inte nu. Jag måste få vila lite bara, sen lovar jag att det ska bli som förut.