Det är en fördröjning på allt jag gör och säger, det kan vara feber eller helgen när jag inte sov på 36 timmar. Har varit ångestfri i två veckor vilket är rekord. Går omkring på helspänn och väntar på bakslag, lyssnar på samma album som för två år sen när vi för första gången hamnade i samma sofa bed efter en all nighter. Det hände igen för en vecka sen och trots att hans hår är kortare nu och mitt blont kändes hans hand på min röv exakt likadan. Vill inte hamna i samma gamla mönster men jag saknar pirret, undrar om han tänker på mig som jag börjat tänka på honom. 

Sverige i november är iskallt men här finns det fortfarande kvar en hint av sensommarvärmen. Svettas i min nya jacka och suktar efter mulled wine och fingervantar. De har tänt julbelysningen, vi gick och drack öl efteråt. Önskar att jag aldrig behövde jobba. "Why does the toilets in spoons always smell the same" tänker jag när jag krånglar av mig byxorna jag satt på mig i hopp om att han kanske ska komma. Tänker på gången han took me to the arcade across the road och spelade upp alla mina mynt. Han försökte desperat vinna en one direction keyring men lyckades inte, jag minns fortfarande hur jag inte brydde mig ett skit om nyckelringen men att han tog min hand när vi sprang över gatan. 

Grinar hela vägen hem. Undrar om jag är ångestfri för att jag trycker bort alla känslor som känns. Är egentligen svinledsen men det funkar bra att låtsas. Går och lägger mig utan att säga godnatt, försöker läsa en bok men grinar lite till. Tänker att jag hatar mig själv men inser snabbt att jag inte gör det. Jag är viktigast och det kanske därför jag är så jävla ledsen.