Det är ljust när jag går till stan strax efter fem. Restaurangerna gör sig redo för att öppna, ställer ut bord o stolar som om förra veckans minusgrader inte existerade. Det börjar bli vår. Vi går och ser Lady Bird på bio i samma lokal som har club nights på nedervåningen. Jag minns en gång när vi va där och han inte hade någon telefon men skrivit ner mitt nummer på en skrynklig lapp ifall vi skulle tappa bort varandra. Han skämdes över det men mitt hjärta slog volter. När filmen är slut kan jag inte sluta gråta. Promenerar runt i en timme innan jag kan gå hem, för rädd för att gå tillbaka och möta verkligheten. Verkligheten där jag har klippt samma frisyr som alla killar jag gillar och verkligheten där jag önskar att han fick mitt hjärta att slå volter igen.