Magnoliaträdets knoppar utanför mitt sovrumsfönster har sakta börjat slå ut, himlen är rosa när jag vaknar. Mitt hjärta pickar ikapp med plusgraderna och min vilopuls ligger på över 100. Känns som att jag är på gränsen till att bryta ihop men klarar mig alltid. Jag är ett hormonal wreck, ett lipande monster men på något sätt är sekunderna efter tårar de bästa och mest äkta. Är rätt så nöjd ändå. Allting löser ju sig till slut.