emmaboda kändes precis som vilken klyschig tonårsfilm som helst. när campet bredvid spelade heroes av bowie på högsta volym grät och skrattade vi samtidigt. sen ramlade vi på precis allt som gick att ramla på. skrattade åt precis allt som gick att skratta åt. ingenting spelade egentligen någon roll för dagen efter var nattens bravader glömda (de finns alltid kvar i hjärtat) och varje morgon var varm och mjuk som mjukosten i den alldeles för knöliga tuben. nutellan smälte och knäckebröden krossades. vattenflaskorna fyllde vi med diverse innehåll och trots sköna snubba överallt och snygga snubbar som var alldeles för långt bort gjorde det ingenting för så länge vi vi vi dansade tillsammans behövde jag ingenting annat alls någonsin (det enda jag kanske behövde var att hångla på en sten i en skog till my heart will go on och sen somna på någon annans liggunderlag). emmaboda. mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig. trots håret som nu ser ut som mögel och kroppen som knappt inte går att röra på.