det är svårt att tänka fint om sig själv när det enda jag vill är att skrika rakt ut lägga mig på marken gråta som ett barn och FLY HÄRIFRÅN. helst imorgon helst för alltid helst inte alls. 

det är också svårt att försöka stänga inne det bekräftelsebehov som jämt vill bryta sig loss och det är svårt att koncentrera sig på någonting alls när jag egentligen bara vill titta på saker som gör mig glad. 

men mest svårt är det att inse att det är så här det är och att ingenting kan få mig att ändra på hur jag känner eller hur jag beter mig. mest svårt är det att hitta en balans mellan det överdrivna och det känslomässiga. mest svårt är det att fuckety fatta.