jag gråter ingenting längre. förtränger alla känslor som är jobbiga och vill inte träffa någon alls egentligen. överväger att stanna hemma från fest bara för att jag inte orkar träffa någon som kan tänkas fråga hur läget är. som skrattar och är glad. som är allt som jag själv inte orkar vara.
men det knäppaste av allt är: jag vet inte ens om jag är ledsen över det? ledsen över att jag beter mig som en dålig kompis eller ledsen över att jag lämnar MIN stad för någonting som jag ändå vet är tusen gånger bättre? ALLT är förvirrande och det går inte att sätta ord på någonting för hur jag än formulerar mig blir det bara fel. hur många tårar jag än pressar tillbaka vet jag att det förr eller senare kommer explodera. och aldrig sluta.
[AGGRESSIVELY APOLOGIZES FOR BEING A BAD FRIEND AND AN UNPLEASANT PERSON TO BE AROUND]
[AGGRESSIVELY APOLOGIZES FOR BEING A BAD FRIEND AND AN UNPLEASANT PERSON TO BE AROUND]
hejdå för ett tag.