första bästa natten i mitt liv men nu ligger jag i min säng medan alla andra dansar i solen och jag har gråtit konstant idag i duschen i sängen på jobbet hos kajsa i bilen och nu i sängen igen för att jobba dödar mig mer än någonting annat och att inte va på emmis där alla jag älskar är gör att hela jag känns lika djup som havet och sorgen är så stor utan att jag egentligen förstår varför men kanske har det att göra med att ligga tillsammans på ett tältgolv och skratta eller att sova naken bredvid någon som håller om en hela natten och som en tycker om mer än vad som är okej och det bara ballar ur jag ballar ur jag funkar inte känslorna är för stora och kraven likaså och jag är bara liten och ledsen med ett hjärta och själ som behöver ha en paus från ansvar och vuxenhet och som bara vill få springa omkring i en skog och skaffa nya bekantskaper. 

nä. vad ska jag göra. människor svälter och dör och här ligger jag och gråter kuddarna fuktiga pga en pojke och massa bästisar och en fest som aldrig vill ta slut. skärp dig. ta dig samman. bit ihop. 

försöker tänka ljust och positivt istället för mörkt och negativt samtidigt som jag packar väskan för fjärde året i rad till festivalen jag dedicerat mitt hjärta till. trots sorgen över att jag jobbar halva tiden pickar hjärtat snabbt och hårt när jag tänker på nätterna i neon och dagar i överflödig svett. bästisar och dans och alkohol och aaaaa jag kan inte tänka klart. 

 

 

nu ska jag bara försöka komma på ett sätt att hålla alla mina vita kläder hyfsat vita och inte tänka allt för mkt. bye xxxx

IGÅR efter prick en månads ont i magen-längtan fick jag ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN gosa med de två finaste liven i världen. 

när jag kom sprang hon hårt hårt hårt in i min famn och höll om mig i ett järngrepp tills jag sa "får jag se på dig" och inspekterade hennes tappade tänder och vilken färg hennes naglar var målade i.  

det nya fina älskade knyttet log och luktade så gott att jag aldrig ville släppa taget eller få henne att försvinna ur ögonvrån. 

 

 

 

och efter timmar av gos och skrik och bajsblöjor och kojbygge somnade den ena i vagnen och den andra på en luftmadrass efter att jag borstat tänder och flätat hår. kan skriva en hel roman om hur stor och stark min kärlek till dem två är och hur det knappt får plats i mitt lilla hjärta men jag slutar här. å blir helt pirrig i kroppen. 

jag läser långa inlägg om hur alla skönhetsideal borde dra åt helvete, ler och håller med fastän jag fem minuter innan granskat min kropp i spegeln och hatat mig själv. det är svårt att erkänna och svårt att gå tillbaka till en fjortonårings tankar, lika svårt som det är att faktiskt bara inte bry sig. vissa dagar kan jag krossa vem som helst. andra vill jag bara krossa mig själv. 

det är mycket som snurrar nu. och ännu mer som förträngs. tanken på att jag snart behöver packa ihop mina rum får det är värka i varenda del av kroppen och tanken på att lämna allt jag älskar här är den värsta jag kan tänka. men trots paniken som jag gömmer längst in i kroppen känns det för det mesta fantastiskt. det är min tid nu. jag kan göra vad jag vill och det är precis det jag ska. jag kan inte vänta längre på att någonting storslaget ska hända. 

mycket har hänt sen sist och kan sammanfattas såhär: 

"när bussen passerat rondellen breder sig ett hav av oändlig åker ut på båda sidorna om vägen. längst bort kan en skymta vildvuxen skog och om en tittar upp är himlen rosa och idyllen av den perfekta sommarkvällen är nästintill perfekt. innan vi nådde ramdala kändes staden som paris, fast tusen gånger lugnare och kanske var det för solen som var på väg ner eller röken på uteserveringen eller det faktum att jag precis gråtit mig röd till the fault in our stars på bio. jag läste boken i en lägenhet nära montmartre, grät de blommiga överkasten blöta och älskade allt. såklart. jag var precis som den poppiga klyschan jag drömde om som tonåring och som jag idag föraktar något så enormt. på väg hem säger jag något i stil med "är det nu vi ska börja älska våra liv" och bästisen bredvid svarar att livet suger. vilket det gör. ibland. men inte alltid för jag har kompisar som är obeskrivbara och underbara på ett sätt som får det att explodera i kroppen och en familj som är helknasig och knäpp och fantastisk och ett jobb som inte är mellan nio och fem utan snarare mellan sju och elva. ibland är det spännande som när vi snor sockerbetor på åkern och äter färgsprakande middagar och dricker vin direkt ur flaskan samtidigt som vi beundrar solnedgången. jag vill aldrig att klockan ska bli mer. jag vill aldrig att solen ska gå ner." 

just nu ösregnar det. imorgon vill jag ha sol och på torsdag vill jag att allting ska kännas lika bra som det gjorde kl 04 den åttonde juni.