ett beslut om när jag ska äta tycks vara det svåraste på jorden och om jag inte redan hade vetat vad hade jag brutit ihop. känner mig som en klump med för mycket jobbiga känslor i kroppen jag inte alls kan sätta ord på. är trött exakt hela tiden och nära till gråt en gång i minuten. allt är bra och allt är perfekt så jag förstår inte varför allt känns avgrundsdjupt i mig. jag längtar efter en tillvaro jag är 100 % säker på och vill stanna i för resten av mitt liv. längtar till att sluta vara dryg och rycka upp mig istället för att ligga kvar på golvet så fort jag tycks falla ner. men det är ju så svårt att bara acceptera läget och tycka om den lilla själen som bor innanför det äckliga skalet kallat mitt yttre. så himla jävla skitsvårt att förstå att någon annan kan tycka om mig när jag inte ens gör det själv.