igår trillade jag pang boom crash och pladask rakt ner i asfalten. kom hem gråtandes till mormor och mamma som plåstrade och tröstade och gav mig kopiösa mängder med pinnglass. kände mig som ett barn men tänker att det är okej för slår mig aldrig (inte så att det syns i alla fall) och idag gör det så ont att jag inte ens kan sträcka ut armen helt. men antar att det också är okej för skolan är slut om fem små dagar och två rätt stora uppgifter och om en vecka prick åker jag till mina drömmarnas stad för att se mina drömmars man för första gången på nästan två år