det är höst nu. gräset och gruset i parken är fyllda med bräckliga löv och jag känner mig precis som ett av dem. bräcklig. skör. redo att smulas sönder. 

jag har skapat mig en egen rymd i mitt rum där ingen hör mina tårar eller lyssnar på mina skratt. högen av disk bredvid sängen blir så stor att jag till slut måste gå tre gånger för att få ner den till köket. mamma suckar tjatar gnäller. jag försvarar mig inte med att det känns avgrundsdjupt i mig, istället står jag tyst. viskar förlåt samtidigt som ögonen fylls med tårar. 

 

om man vrider huvudet åt höger, kisar ordentligt och låter solen värme ens kinder känns det som på bahamas. inte för att jag någonsin varit där och inte för att jag alls vet hur det luktar, så inbillar jag mig ändå att det ser ut så. om man vill tillräckligt förvandlas kna:s skärgård till bahamas med palmer och turkost vatten. en brygga med en ensam båt. en stillsam vind. det förvandlas till ett ställe dit problem och sorger inte får plats. 

 

det är 20 minuter kvar innan tåget rullar in på stationen och 21 minuter tills hon är hemma igen. en och en halv vecka känns som tusen år men är det inte alltid så när man saknar någon? varför går tiden i hundranitti när man är tillsammans och i slowmotion när man inte är det? k förklarar hur hon ser på att vara utan varandra, som en linje där tiden man inte är tillsammans är utsuddad innan den börjar igen. som ett hål. jag vill aldrig någonsin att vår linje ska vara full med hål men hur mycket jag än försöker förneka det vet jag att det är så. vår månad är redan utsuddad. och när den är slut börjar allt om igen precis som innan.