jag har varit kär i honom i hundra år och ett tag var han kär i mig med men inte längre. i ett dygn trodde jag att jorden skulle gå under och livet skulle ta slut, jag grät i hans säng på hans busshållplats i kajsas bil badkar soffa säng. på bussen hem och på bussen bort. i mammas famn och vid dellas köksbord. sen tog jag mig samman, samlade ihop det som fanns kvar och bestämde mig för att flytta från sverige. det har gått mer än ett dygn nu och även om jag vet att jorden inte kommer gå under och livet inte ta slut känns det så. jag vet inte om jag mest är arg eller ledsen men jag vet att det är fucking svårt att andas och äta och gå normalt för det enda jag kan tänka på är hur mycket det regnade ute men även inne i mig. jag hatar det här och jag hatar mig själv och jag hatar att vara så utomordentligt jävla svinledsen. han krossade mitt hjärta och jag gav allt jag hade.