att vara den som känner mest. som älskar mer än något annat men nästan aldrig får tillräckligt tillbaka. det spelar inte ens någon roll om vad det är men ibland känns det bara så. som att jag ger av hela min själ och får absolut ingenting tillbaka. 

och där nere spelar fina pappa linnea-pop men jag kan knappt lämna sängen. för rädd för att bryta ihop i hans armar. framför stereon eller på väg ner för trappan. för att han försöker och frågar men förstår inte. för vad ska jag säga? varför ska jag gråta när ingenting är fel? 

drömmer om vackra pojkar och sommarnätter. långt hår och allt annat än kyla. drömmer om allt som inte bara är avstånd mellan mig och resten av hela jävla världen. 

sourcre: ♡