och så blev det fredag, igen. och jag har ingen annan än mig själv att skylla för att jag sparkade och grät i snön. grät på bussen och i duschen och under täcket och till sms jag aldrig kommer få. grät för att det är vinter och kallt och för att varken orken eller modet finns. för att tungan inte längre är blå och för att minsta lilla rörelse kan förändra precis allt. men mest grät jag för att ingenting egentligen spelar någon som helst roll. och just så kommer det alltid att vara. precis just så. ingen jävla roll.