jag skriver ingenting i min dagbok längre. jag har för mycket att ta upp, för mycket som måste bearbetas och jag är rädd för att när jag väl gör det kommer det bara sluta i tårar på badrumsgolvet. dessutom är jag trött på det. trött på att höra min egna röst snacka skit och trött på att hoppa till varje gång en svart jacka går förbi på gatan mittemot busshållplatsen. trött på att analysera varenda cigarett och instagram-like, post på tumblr och dina händer på hennes rygg. trött på att i huvudtaget existera och andas i staden som gjort mig så illa. 

jag vet att det inte är regnets fel, och inte löven på marken eller gatan mellan porslinan och hemmakväll men det är så enkelt att skylla på betongväggar utan känslor. som tål precis vad som helst hur mycket jag än sparkar och spottar och svär. och jag vet att det inte bara är deras fel. jag vet att jag får skylla mig själv som skriker i natten och kastar mina skor så hårt i marken att de går sönder. jag vet att jag är oattraktiv i utsmetat smink och att dansa intensivt och klänga på andra människor inte kommer hjälpa mig i längden. men allt jag gör är för en anledning. allt jag gör är för dig. hur svårt kan det vara att förstå. 

jag ångrar att jag blev kär. jag ångrar att jag kastade mina skor i marken och att jag åkte hem i randiga strumpor. jag ångrar allt jag publicerar här. jag ångrar min nakna kropp mellan någon annans lakan. jag ångrar allt jag någonsin sagt. jag ångrar allt jag inte sa. men ingenting av det här spelar någon som helst roll. för ingenting jag någonsin inte gjort eller inte sagt kan få dig att ångra det faktum att det inte är mig du vill ha längre.