när man sitter hemma och det är november som är världens värsta månad och raderar selfies på mobilen för att minnet är fullt och snubblar över tusen och tusen bilder från sommarnätter i ramdala och solnedgångar på stakholmen och fräkniga armar och brunbrända ben och snapple i ett molnigt köpenhamn och han i min säng och mönstrade bikinis i grumligt vatten. då känns det. då känns det som att jag ska kräkas och svimma och gå sönder inuti för att det aldrig kommer bli likadant igen. och förmodligen är det som jessica skrev, att det inte går att skriva om lyckan utan att det blir för klyschigt. men när det gäller min romantisering av sommaren 2014 som aldrig kommer igen antar jag att det är okej, det får bli hur klyschigt som helst. för att vakna i ett svettigt tält, bakfull och eländig, är det enda jag kan längta tillbaka till. smoothies till frukost på altanen varenda morgon och nattliga äventyr varenda natt. att inte behöva kränga på sig ett par strumpbyxor klockan 04 för att värmen från hans hud är lika varm som vinden och känslan inuti min kropp. att alltid ha en plan, att ses varje kväll efter jobbet för att laga middag i drömhuset på arnö och sen ta bilen till närmsta affär för att köpa varsin påse lösgodis. den ständiga önskan om att solen aldrig skulle gå ner, att klockan aldrig skulle bli mer. det var sommar det var varmt det var äventyr och det var vi. instängda i en perfekt bubbla med pioner och poolpartyn. 

och det enda jag kan gråta över i det trista novemberlidandet är tanken om att mitt brustna hjärta aldrig någonsin kommer få uppleva exakt samma känslor igen. lyckan på den smala bron mellan stakholmen och fastlandet den 1 augusti kommer aldrig tillbaka. vi kommer aldrig mer finnas.